Min fieldhistoria..... Vintern 1986 var jag på SKK utställning i Göteborg, inomhus på Svenska Mässan (före MYDog tider). Jag visade inte min goldentik, hon var väl inte direkt någon stjärna i ringen, men lyckades faktiskt få en 1:a på en utställning. När jag vandrade omkring bland alla ringar och plötsligt fick jag se dessa superläckra hundar igen....nu måste jag bara få gå fram och prata med deras ägare. Vilka visade sig vara Maria och Kerstin Sjöström från kennel Pentwyns. Visst var det en field, berättade de och förklarade om rasen i Sverige. Samma år hade de startat rasklubben och det fanns ett fåtal hundar i Sverige. Lämnade mitt namn och adress till dem och de skickade mig en massa härligt material om fielden. 1987 gick jag med i Field Spanielklubben. På den tiden var vi bara ett mycket litet antal entusiaster. Två år senare, 1989 fick vi så chans till en valp. Det fanns två kvar oss kennel Fieldstar, 1 liver hane och 1 liverroan tik. Att det blev tiken var nog främst färgen, jag älskar flerfärgade fieldar.... men kanske även att det var en tik, jag bodde ju hemma vid detta tillfället och vi hade ju min goldentik att tänka på. Så en efterlängtad sommardag i juli åkte vi ner och hämtade Selma, Fieldstar Christina. Året efter, 1990, på hösten, hämtade jag Hilda, Fieldstar Hilda. Hon var en halv födelsdedagspresent av min familj och hämtades faktiskt på min födelsedag. Även hon var liverroan. Tyvärr var inte Selma någon frisk liten fieldtjej. Man kan aldrig veta sådant, varken som uppfödare eller valpköpare. Hennes uppfödare var så hjälpsam som hon bara kunde vara, med så många mil emellan oss som det var. Vid 3 års ålder hade jag opererat henne flertalet gånger mot diverse krämpor, cystor på svansen, analsäckarna, halsmandlarna samt tårkanalerna. Hon led ofta av infektioner i hals, ögon, öron och hud. Allergier bossade upp med vätskande sårskorpor över hela kroppen. När hon var 3 år orkade vi inte längre, varken Selma eller jag. Då var hon så hudöm att man inte ens kunde ta på henne. Hon vek undan från all kontakt från oss eller de andra hundarna. Efter mycker ångest, vånda och funderingar valde jag att låta henne slippa detta helvete och hon fick somna in i min famn, nästan tre år från det att hon låg i den på väg hem. Hilda, min lilla pärla, har aldrig haft några som helst problem. Nåja öronen har väl strulat en del, men inget att jämnföra med det lilla helvete jag genomled med Selma. Det var tackvare Hilda som jag närmare kom i kontakt med jakten. Trots att hon var en liten smitare... Men vad roligt vi hade det ihop. Kommer ihåg den gången vi åkte tillsammans med två andra fieldmattar till Gotland i min gamla Lancia Y10 Fire. Röd, mycket liten bil, rullande in på kursområdet och de andra deltagarna häpnades nog över att tre fruntimmer, tre fieldtikar samt packning för fyra dagar på Gotland "välde" ut ur den lilla, lilla röda bilen =). 1991 blev Hilda första flerfärgade field spaniel att vinna det då nyinstiftade vandringspriset The Rhiwlas Salver. Äran var också stor då det var mrs Pamela Rowlands som själv dömde det årets fieldutställning. Redan 1990 registrerades mitt kennel namn, NiceJam och en midsommarhelg 1992 åkte jag upp till Maria på kennel Winterbourne för att försöka para Hilda med Marias engelska gentleman Robin, Coralmist Craftsman. Tyvärr visade det sig att Hilda var för trång för parning. Veterinären sa att en lite operation skulle kunna fixa till det hela, men jag kände att det inte var något att satsa på. Kan inte tiken (eller hanen) reproducera sig utan medicinskt ingrepp, får det vara. Eftersom jag inte ägde fler tikar under en lång tid, blev kennelnamnet vilande. Maria tyckte nog lite synd om mig att ingen parning kunde genomföras och erbjöd mig istället delägarskap i en liten ljuvligt brun kille. Inte kunde jag tacka nej och september 1992 klev en ranglig Kevin in i mitt liv och vilket liv vi fick ihop..... Jag minns den dag jag fick reda på att valparna fötts. Jag var på väg till Våxtorp utanför Halmstad för SKK tvådagars utställning med Hilda. Eftersom jag samma helg var beräknad bli faster för första gången höll jag täta telefonkontakter hem (detta var innan mobileran i mitt liv). Just denna dag stod jag på en vägkrog mitt på Hallandsåsen. Ringde hem och fick besked att jag blivit faster till en liten tjej. WOW, vad glad jag blev. Tänkte att nog var väl valparn födda nu och passade därför på att även ringa Maria. Visst hade gänget kommit, redan dagen innan faktiskt. Så Erica och Kevin har vuxit upp tillsammans, födda nästan samma dag. Så två månader, september 1992 tog vi bilen upp, jag och mamma, för att hämta vår lillklimp. Eftersom Kevin bara hade en testikel, sparade Maria hans kullbror Tim. Efter 4 månder med diverse kurer och massage valde vi att placera Kevin hos mina föräldrar och Timjan flyttade hem till mig istället. Hoho jaja vilken liten Tim han var........ Så söt, så vänlig och fullständigt bedårande. Tyvärr visade det sig att Timjan hade höfledsfel och vi valde därför att låta honom bo hos en helt underbar äldre dam på Gotland, som hade haft deras morfar som foderhund. Med bara Hilda hemma, tog jag emot en omplaceringshund av rasen Bearded Collie 1994. Ett år senare lyckades jag hitta ett mer permanent hem för honom. Två år med bara en hund... o nej, inte jag. Istället plockade jag hem Kevin igen och satte igång att verkligen jobba med honom. Hade i samma veva blivit medlem i brukshundklubben i Ulricehamn. Några roliga lydnadstävlingar startade vi i med mycket nedslående resultat, men kul hade vi. 1997 skaffade jag min härliga kortishane Clintan. Kevin fortsatte jag att endast visa på klubbens fieldutställning varje år. Kevin var en enormt duktig hund att prata hundspråk. Ibland träffar man på sådan hundar och kan bara häpnas åt deras språksäkra attityd. Många var de kurser och hundar som fick äran att möta farbror Kevin & lära sig bli en säker hund igen. Åren går och 1998 fick min lilla tös somna in. Sedan följde några år med nästan enbart Collie. Trots detta lyckdes vi uppnå något av en bragd 2000. Platsen är Mullsjö camping utanför Jönköping och det är field spaniel utställning. Domaren är mrs Pamela Rowlands från kennel Rhiwlas i Wales. Kevin, min eviga ungdom, visades i veteranklassen, vinner över alla hanarna och slutar tillslut som BIM, wow min lilleklimp......attans att den där lille stenen aldrig full ned ordentligt... Med nytt millenium blev det en ny hund, 2001 såg guld-Malte dagens ljus. Redan som liten valp förstod jag att den lilla marodören skulle etsa sig fast för evigt i mitt fieldhjärta. Ingen hund, varken innan eller efter, har någonsin ätit/förstört så mycket som Malte. Räknar jag samman allt kommer jag upp i....... ca 10 000-12 000 kr i små bitar..... hmmm men han är guld värd i alla fall. Det tog inte lång tid efter det att jag hämtade honom som jag anade att han hade läggning för jaktbiten. Snabb, lättlärd och arbetsnarkoman... Trots att han är en pärla att jobba med har vi valt att inte låta honom gå i avel. Detta beror på många olika anledningar, men främst att han har HD och inget att delge rent linjemässigt sätt i fiedaveln. Istället låter jag honom vara en god representant för rasen vid jaktsammanhang. Vårt största mål var att starta honom på jaktprov och resultatet blev ett 3:de pris i nybörjarklass 2008. Hittills har han även klarat Vattenprovet, blivit Godkänd på Grundprovet samt blivit klubbmästare i jakt 4 år i rad (2006, 2007, 2008 och 2009). Även klubbmästare i Agility 2007. Sa jag att han är en arbetsmaskin??? Sommaren 2005 ringer Maria mig och frågar om jag inte är lite intresserad av flerfärgat igen... Inte backade jag inte. Har letat efter nått bra liverroan sedan 1998. Men denna gången fick det bli tan istället. I Schweiz hade en kull black- och livertan valpar fötts, var av en av dem var en black & tan hane. Viggo kom till Sverige i slutet av november och jag var helt såld..... Vilket temperament, vilken utstrålning, vilken (liten) kropp, vilket steg..... han är verkligen en drömhund... Våren 2006 orkade inte vår hjälte med livet längre. Kevins ben och kropp tröttnade fort och vi valde att låta honom få sin sista vila och forstätta sova för evigt. Fyra månder senare skulle han ha fyllt 14 år, så han fick dra sin sista suck i en aktningsvärt hög ålder. Utan större krämpor och sjukdomar, lovade jag honom att aldrig behöva få några livsuppehållande mediciner för att göra oss till lags. Detta lovord höll jag in i det sista. Inte ett enda piller eller annan medikamente behövde han ta på ålderns höst.... Kevin kommer alltid och för evigt vara min modell för hur en vacker och sund field skall vara. Under 2007 parades Viggo med den läckra livertanbruden Ellen hos kennel Winterbourne. Kullen blev färgglad med 5 blacktan tikar och 1 livertan hane. En av de tikarna, Doris fick flytta hem till oss och bor nu hos mina föräldrar. Doris har visat sig vara en dam med frisk humör.... Hon har ärvt det bästa från bägge sina föräldrar. Den härlig utstrålning och underbart temperament. 2008 uppfyllde Viggo en lång dröm för mig, jag fick min första utställningchampion. Samtidigt erövrade han något som bara delas ut 1 gång per år, nämligen den Svenska Vinnartitel och Norskt utställningschampionat. En ny efterlängtrad liverroan införskaffades våren 2009. Lilla söta Greta är allt vad jag älskar hos fielden, både till kropp, själ och FÄRG! Greta har utvecklas till en vacker fieldflicka med ett för mig mycket rastypiskt huvud. Framtiden... Nu avvaktar vi framtiden för Greta och hoppas att hon kan komma att tillföra mer färganlag i fieldaveln och kunna förverkliga en lång dröm, min första egna valpkull. För nog är det väl tid för den alltid, över 24 år är en låååång läroperiod =) Malte kommer väl succesivt att pensioneras från jaktscenen, men jag hoppas och tror att någon av de andra skall kunna göra bra i från sig. Greta har mycket gott att visa och har framtid framför sig. |